Tanke #1

Corona förändrar lärarens ethos

Sedan ett par veckor tillbaka distansundervisas svenska gymnasieelever. Eller inte distansundervisas, fjärrundervisas ska det heta. Fjärrundervisning innebär att schemat följs som vanligt men att undervisningen bedrivs via nätet, inte sällan över struliga videolänkar eller chattar. Lärarna arbetar hemifrån eller i de på eleverna tömda klassrummen. Det här är naturligtvis en försvårande omständighet i lärandesituationen för många elever och lärare: platsbrist, dålig uppkoppling och svårt att motivera sig att gå upp ur sängen. 

Men samtidigt har det vittnats om oväntade fördelar med undervisningsformen. Okoncentrationen, bruset, har nästan helt försvunnit från lektionerna och närvaron är mycket högre. 

Inom retoriken hävdar man att det finns tre övergripande ”övertygandebevis”, tre sätt som man kan övertyga via. Med hjälp av logos (typ rationella ord), pathos (typ få mottagaren att bli känslomässigt berörd), samt ethos (typ övertygarens personlighet). I olika sammanhang och situationer uppskattas olika typer av ethos, och frågan jag reflekterar kring här är hur lärarens uppskattade ethos förändras med den nya fjärrundervisningen? 

Enklare uttryckt: vilken lärarpersonlighet övertygar mest i coronatider? (Och med övertyga menar jag övertyga till att lära.)

Innan corona kan man säga att de mest uppskattade lärarna överlag var de interaktiva, de personliga och impulsivt ”sköna”. De kunde med sin utstrålning, sitt brinnande intresse och engagemang för ämnet hjälpa eleverna att ta till sig information och bygga kunskap. De svarade mot elevernas behov av känslor och bilder, att bli inspirerade och upplyfta. Och framförallt bröt de igenom bruset som ofta präglar undervisningssituationen i klassrummet.  Den engagerade läraren behöver sällan ryta ifrån eller tjata, utan fångar eleverna med sin utstrålning och sin kommunikationsförmåga, medan de lite mer ”torra” lärarna får ta till tjatet, gnället och skället för att få klassen någorlunda fokuserad på ämnet (men oftast inte engagerad).  

Det här ligger i linje med vårt sätt att ”konsumera” information överlag, något som kommunikationsstrategerna kan vittna om. I brusets tidevarv orkar vi inte ta in mer än småbitar i korta sekvenser. För att nå fram i informationsmyllret krävs utstrålning och en förmåga att engagera.

Sedan fjärrundervisningen infördes i mitten av mars så har dock förutsättningarna förändrats, och det radikalt. Nu när eleverna inte är samlade i samma lokal så har bruset – den gängse oordningen på lektionerna – helt naturligt minskat. Även om en av eleverna råkar vara okoncentrerad så stör det inte längre de andra. Och i och med att bruset har upphört har också beroendet av lärarens utstrålning och karisma minskat för att eleverna ska få syn på ämnet. 

Vad blir det då för ethos, för lärarpersonlighet, som eleverna efterfrågar under dessa förändrade lärandeförutsättningar?

I fjärrundervisningens tidevarv får och kan eleverna lägga mer tid på att ta eget ansvar för sina studier (eller blir de tvungna?) och deras fokus läggs nu på att förstå vad det är de ska göra, på uppgiften, samt hur de ska göra, på studietekniken. Eleverna efterfrågar inte längre de karismatiska berättarna – ämnet får de nämligen syn på själva. Nu efterfrågar de istället lärarpersonligheter som bemästrar saklighet, strukturella verktyg och långsiktig planering. Helt plötsligt har ”torrare” egenskaper stigit i graderna, och lärare som förut definierades som tråkiga eller fyrkantiga börjar stolt sträcka på sina ethos.  

Samma fenomen upptäcks av kommunikationsstrategerna (https://www.agentur-loop.com/covid19). Det som var sant för en månad sedan – och som gällt sedan internet slog klorna i oss – är (tillfälligt?) historia, borta och putsväck. Nu när människor sitter fast i sina hem vill de inte längre ha oneliners, tiosekundersklipp och snabbmat, utan istället långa texter, femtonminutersvideos på Instagram eller långkok på Youtube. I overkliga coronatider söker vi inte upplevelser utan konkreta verktyg, långsamma tankar och struktur som ger livet en känsla av mening, av verklighet. 

Vad är då slutsatsen av detta? Att skolan är en spegling av samhället och att vi i tider av kris inte behöver underhållare utan ledsagare? Det vore att spotta på min bakgrund som skådespelare och berättare. Men kanske att vi i tider av kris hamnar i ett läge av ansvarsfull beredskap, och att vi då efterfrågar konkreta verktyg som passar situationen och stämningsläget. Då kanske det kan vara tryggt med fyrkantiga och tråkiga lärare?