Om medvetenhet, struktur och lärandeverktyg
Den här inriktningen syftar till att höja elevers, studenters och lärandes hantverksfärdigheter och därmed känslan av att vara kompetenta och autonoma. Den riktar sig främst mot lärare och annan pedagogisk personal, och vi undersöker ett antal lärandeverktyg, vilka i sin tur ger underlag för elever att:
förstå uppgifter
planera arbeten
följa planering
bli utförliga i uppgifter (kriterium för betyg C)
bli nyanserade i uppgifter (kriterium för betyg A)
I denna inriktning ligger fokus på den process och de faser vi följer när vi skapar något: Skapandeprocessen. Skapandeprocessen bygger på retoriska och didaktiska modeller som stärks upp med konkreta lärandeverktyg.
Verktygen är elevtillvända – dvs anpassade för ALLA som ägnar sig åt att lära – och de kommer omgående eleverna till del. Vidare ger de tydlig effekt både på elevernas lärande och betyg, samt leder till minskad stress och ökad motivation.
Varför verktyg för lärandekompetens?
Jag vill bidra till en skola där kulturen genomsyras av yrkesstolthet över att vara elev, där eleverna varje dag upplever att de lär sig mer om att lära, det vill säga utvecklar sin lärandekompetens, och där lärare och övrig personal är stolta över att hjälpa eleverna att utveckla denna lärandekompetens. Där tycker jag att fokus i skolan borde ligga. Då blir ämnen och kurser meningsfulla material att arbeta med.
Detta är ett inlägg om hur skolor bättre kan möta elevernas lärandebehov. För att du som läsare lättare ska förstå kommer jag inleda med en bakgrund som beskriver mina tidigare elevers relation till lärande och deras behov av lärandeverktyg. Jag kommer därefter beskriva tre behov som är viktiga när det kommer till att känna motivation, följt av ett exempel på hur skolor skulle kunna arbeta med att höja sina elever såväl studiemässigt som på personligt plan.
Mina resonemang och de verktyg jag beskriver nedan utgår från teorier och modeller hämtade från retoriken, didaktiken, ledarskapsforskningen samt neurovetenskapen.
Elevernas lärandebehov
När jag under åren har startat mina kurser (i retorik, ledarskap, entreprenörskap och skådespeleri) har jag intervjuat eleverna kring deras förhållande till sin profession – lärandet. Frågor vi pratat om har varit:
Under vilka förutsättningar lär du som bäst?
Vad vill du förbättra i ditt lärande?
Vad vill du ha hjälp med i lärandearbetet?
De vanligaste svaren bildar tre teman:
Att förstå uppgiften
Eleverna upplever att de lär som bäst när de får tydliga instruktioner, och de vill också bli bättre på att tidigt förstå uppgiften. I linje med det är den hjälp de mest efterfrågar just tydliga instruktioner samt snabb feedback från vår sida för att utvecklas.
Att arbeta strukturerat
Eleverna vill bli bättre på att inte skjuta på arbetet och de vill ha hjälp med att planera.
Att få lugn och ro
Eleverna lär som bäst när de är i en lugn miljö och de vill ha vår hjälp att ge dem det lugnet.
Dessa tre teman är sammankopplade. Att inte förstå vad uppgiften går ut på försvårar för mig planerings- och koncentrationsmässigt. Jag blir både syftes- och riktningslös och börjar lätt syssla med annat som ger snabbare belöningar: prata med klasskamrater eller kolla in mobilen. Det i sin tur minskar sannolikheten att jag inom snar framtid förstår uppgiften. Jag är inne i en ond cirkel. Har jag dessutom inte fått lära mig att strukturera mitt arbete – vilket de flesta elever upplever att de inte har – ökar känslan av utebliven lärandebelöning. Arbetet saknar meningsfullhet och motivationen är låg.
Många av de elever jag arbetat med kommer från icke-akademiska familjer och studiestödet hemifrån är ofta bristande eller saknas helt. Därtill är många språkligt svaga. Då blir det extra viktigt att skolan kan erbjuda tydliga modeller för lärande och kunskapsbyggande. I min undervisning har jag i stor utsträckning ägnat mig åt att försöka implementera verktyg för förståelse, planering och också genomförande, och många av mina elever upplever att de har nytta av dessa verktyg i mina ämnen, andra ämnen såväl som utanför skolan. Det lägger i sin tur grund för en mer fokuserad och lugnare arbetsmiljö, i klassrum eller på annan plats.
Elevernas behov att bli bättre på att lära ligger helt i linje med den föränderliga framtid de är på väg emot, en framtid som kommer efterfråga förmågan att lära nytt på ett effektivt och hållbart sätt, för att på så sätt kunna anpassa sig till ändrade förhållanden.
Motivation
Det finns framför allt tre behov som är relevanta att tillfredsställa för att vi ska kunna känna oss motiverade: behovet av att känna oss kompetenta, behovet av samhörighet, samt behovet av autonomi.
Behovet av kompetens handlar om att vi ska känna att vi kan hantera de situationer, problem och utmaningar vi ställs inför. När vi tillfredsställer behovet av kompetens känner vi oss skickliga, att vi utvecklas, lär och presterar. Om vi får tydliga instruktioner och optimalt utmanande mål samt konstruktiv feedback, så ökar sannolikheten för att vi fyller kompetensbehovet.
Som jag skrev ovan lyfter elever ofta vikten av tydliga instruktioner och de efterlyser även snabb feedback. Däremot pratar de sällan om behovet av utmanande uppgifter för att kunna utvecklas. De vill snarare ha lätta uppgifter så att de kan ”klara av dem”. Jag kopplar detta till att eleverna i svenska skolan styrs av kontrollerad motivation, en yttre påverkan i form av regler, kriterier och bedömning. De ”går i skolan” snarare än att de är ”lärande elever”.
Behovet av samhörighet handlar om att vi behöver bygga långsiktiga relationer där vi känner trygghet, att vi är omtyckta, och upplever att vi blir behandlade med respekt. Behovet blir tillfredsställt exempelvis när vi möts av omtänksamhet, tillitsfullhet, och när vi tillåts och misslyckas och bejakas att pröva oss fram.
På vilket sätt skulle skolverksamheten kunna fylla samhörighetsbehovet, utöver lekar och sociala tillställningar? Om vi – skolan och eleverna – lyfte och medvetandegjorde vikten av hantverkskunnighet och tränade denna hantverkskunnighet, då skulle eleverna kunna känna större stolthet, solidaritet och sammanhållning i lärandeskrået. Om lärarna dessutom såg sig som lärandeledare, experter på att undersöka lärandehantverket, så skulle det här kunna byggas samhörighet, liksom i exempelvis scouterna, vid teatern, inom militären osv.
Autonomi anses ofta vara det viktigaste behovet, både när det kommer till vårt sociala välbefinnande såväl som vår motivation att arbeta och lära. Vi vill känna oss fria i våra val (eller att vi i alla fall slipper tvång) och vi vill vidare känna att vi kan uttrycka oss fritt. Motsatsen till det är känslan av att vara övervakade och kontrollerade, att vi begränsas i vårt handlingsutrymme, samt att vi inte får vara med och påverka.
I dagsläget uttrycks elevers autonomi i skolan i mångt och mycket i frågor kring rätten att få bestämma över sin mobil, sin sittplats, rätten att prata eller inte prata på lektionerna. Behovet fylls därmed av yttre onödigheter, ett upprorsbeteende som indikerar att eleverna inte ges (eller vet hur de kan ta) det ansvarstagande svängrum i uppgifterna som de har behov av. Om eleverna däremot såg sig som viktiga, som potentiella lärandeproffs med kunskap i hur de ska närma sig ett ämne, skulle de istället kunna ta självstyrande beslut kring metoder och tekniker för att lära.
Den autonoma eleven tar ansvar för och styr sig själv, medveten om att den påverkar andra och påverkas av andra. Den autonoma eleven tar in kriterier som en av flera komponenter att förhålla sig till, men styr sitt arbete efter vad den vill berätta om just det ämne som den lär i, och med de hantverksmetoder som den utbildar sig i.
Exempel på åtgärd
Mitt förslag är således att eleverna får hjälp att skapa sig en hantverksidentitet – i arbete, kultur och narrativ: Eleven som lärandeexperten, viktig i sin kompetens för samhället, skolan och sig själv.
För att kunna skapa denna lärandekultur skulle skolor exempelvis kunna återkommande starta terminerna med workshops som fokuserar på lärande och lärandetekniker – exempelvis Verktyg för lärandekompetens. Lärare skulle utöver workshops ha tid och möjlighet att samtala med var och en av eleverna och lägga grunden för en respektfull och seende relation. På sikt skulle äldre elever kunna leda delar av workshop-perioden, för att på så sätt öka kulturimplementeringen.
Resultatet av ett sådant arbete blir att elever och lärare skapar ett gemensamt språk och tänkande kring lärtekniker, struktur och studieteknik, som kommer kunna appliceras på alla ämnen och av alla på skolan – elever såväl som lärare.
Låter det viktigt?